ztiinas

Jag är livrädd för att jag ska vakna upp och huset brinner. Jag har många gånger legat och funderat innan jag ska somna, vad ska jag rädda om de börjar brinna? Såklart familjen först, men grejorna.
Trots att pappa är brandman, han är försvarslös om han ligger och sover, då är han/vi offret för elden.
Jag har alltid haft respekt för eld, det är mäktigt, inget man leker med.

Jag är rädd att mina vänner/familj ska bråka med mig. Jag hatar bråk, men jag hatar att inte få min åskit sagd heller. Kan bli knivigt ibland, men de blir bra, tillslut. Jag tycker inte heller om då t.ex två vännäer till mig bråkar, svårt att ta sida och svårt att vara neutral.

Jag är rädd för att tappa bort något. Vad som helst. Jag får en klump i magen och det dåliga samvetet kommer. Jag kan vara virrig och glömsk, men att av ren otur tappa bort nåt, det är hemskt! Minns då jag skulle köpa nåt åt mormor på Tempo och jag tappade en hundralapp. JAg sökte säkert en timme på gräsmattan som jag gått dit. Hittade den tillslut, men oj vad dåligt jag hade mått innan de.

Jag är rädd för att nån som jag står nära dör. Gammal som ung. Tänk om bästa vännen dog, hur skulle livet kunna gå vidare då? Tänk om kompis mamma dör? Eller lillebrors kompis katt dör? Nej. Jag är nog rädd för döden, eller sorgen som den bringar.

Jag är rädd för myror. När jag var liten var jag på dagis, och jag blev biten av en pissmyra tror jag. Det gjorde jättejätteont, och sen dess är jag jätterädd för myror.

Jag kan räkna upp hundratals saker som jag är rädd för, men ni får nöja er med detta.